eedstroms

Kategori: Tankar & åsikter

t+32 days

Hejsan hoppsan! Att jag säger att jag ska uppdatera lite då och då var ju bra, men jag tänkte kanske inte att mellanrummet skulle vara så stort som en månad, ha-ha. Jag har kommit in i jobbet nu och har till och med fått vara själv här en vecka med en praktikant (och lite hjälp från tjejen som jobbade innan mig hehe).

Fått en favvohäst också, som jag skulle kunna mörda någon för om jag fick ta med honom hem... Typiskt mig att bli så där *upp-över-öronen-kär* och inte kunna tänka på något annat än honom.. Önskar så gärna att jag hade pengarna till att köpa honom så han fick bli min för alltid. Det känns verkligen som den hästen jag skulle kunna ha i typ hundra år, tävla, trimma, rida hemma och bara mysa, låta mamma återuppta sin ridning på, lära Pontus att rida på och liksom bara gosa med varje dag utan att ledsna för fem öre. Tycker nog faktiskt mer om honom än vad jag tyckte om Tess i början (om det nu är möjligt)! Synd bara att mamma och pappa har sagt nej och det inte är förhandlingsbart.. Dumma, dumma pengar. Krossar alldeles för många hjärtan, och nu har vi det ändå inte dåligt alls liksom jämfört med såååå många andra, så egentligen är jag patetisk som sitter här och är deppig över detta.

Jag ska komma hem också! Mes-Jennie kände ganska på en gång att detta tyvärr inte är jobbet för mig vilket suger så hårt för det är mitt drömjobb ändå och jag har redan blivit mycket duktigare på att rida än vad jag var innan. Är dock så glad över att jag kom hit och gjorde det här för annars hade jag alltid ångrat mig. Nu vet jag i alla fall att hästar bara är en hobby för mig, och det känns liksom skönt att veta. Har haft s j u k t mycket ångest och har tyckt det varit jättejobbigt för jag har tänkt så mycket på att folk kommer tro att jag inte är tillräckligt hästintresserad eller något. Som om det skulle spela någon roll liksom. Jag vet själv att jag är lika hästtokig som jag alltid varit - jag har bara inte personligheten som passar in för denna livsstil.

Sååå nu längtar jag hem som en tok, knepigt det där att hemlängtan funkar helt okej tills man vet att man snart ska hem, då jäklar blir det ännu värre haha. Vet dessutom inte när jag får flytta heller, det hänger lite på när dom hittar någon ny. Aja, nu vet ni läget ni där hemma!!

Puss hej

 

postponed

Idag är en bra dag, är så där glad fast jag inte har lyft ett finger på hela dagen liksom. Klev upp och åkte med mamma till Bräcke imorse, la mig och sov i två och en halv timme, sen har jag bara kollat på greys och kikat på lite grejer på internet typ. Jag var med pappa på affären en snabbis men annars har jag suttit parkerad i soffan eller sängen med en katt i famnen, haha.

Fick veta i förrgår att jag åker till Norrtälje 10/11 september istället och det gjorde mig jätteglad för nu hinner jag hjälpa Pontus med inredningen av lägenhet och jag hinner bo in den med honom lite så att det faktiskt känns lite som min lägenhet också! Jag hinner även träna lite (dock inte än för jag är sååå slemmig, det sitter typ fast i lungorna så att det till och med låter när jag andas, irriterande) så att jag inte dör där i början vilket jag förmodligen kommer att göra ändå hehe. I alla fall så ska det bli så roligt på torsdag när vi får lägenheten att ställa i ordning allt och pyssla på. Jättepepp!! Har köpt så mycket grejer så det kommer förhoppningsvis kännas ganska mycket som ett hem på en gång.

Idag börjar alla yngre vänner skolan, även vissa jämngamla på universitet också så klart, och det känns bara så himla konstigt att inte själv göra det. Jag har fortfarande kvar den där gnagande skuldkänslan man har när man vet att man borde göra någon läxa eller plugga till ett prov, trots att jag inte har något plugg. Är jag störd på riktigt eller är det bara av gammal vana? Är så van att det alltid finns något att plugga på så det känns verkligen jättekonstigt att jag kan sitta och kolla på serier hela kvällarna. På ett vis längtar jag tillbaka, det kan vara rätt mysigt att sätta sig med lite godis, te, kaffe och ibland en kompis och bara fokusera och plugga, speciellt när man vet hur skönt det är när man får ett bra resultat. Att plugga utan press vore ju drömmen, men det går ju liksom hand i hand det där. Det är sällan man pluggar bara för skojs skull, oftast har du ett mål som du måste klara och då kommer pressen som ett brev på posten.

Rörigt inlägg blev det här, så kan det gå. Imorgon jobbar jag 10-18 så nu ska jag ta tåget till Ånge, hejdå!

update om livet

Nemen hej! Nu har jag nog sagt att jag vill börja blogga regelbundet oändligt många gånger, men ändå händer det liksom aldrig.. Aja, jag gillar att titta in och skriva av mig lite då och då, när något i livet känns extra påtagligt liksom. Ibland är det av ren uttråkning jag skriver här, ibland när jag känner mig ledsen och ibland när jag är riktigt glad. Just nu vill jag berätta om mitt nya jobb som jag börjar på om lite mer än en vecka (!!), spännande va!? Jag kommer alltså nästa helg lämna min älskling, min kära mamma och pappa som alltid lagar mat och alla mina kära vänner för att jobba på obestämd tid (tänker mig ett år ungefär) hos Team MW Collection i Norrtälje! Där kommer jag att bo tillsammans med en annan tjej (tror hon heter Jenny roligt nog) och jobba i stallet. Mocka, sopa, ge mat och och även rida en massa. Det är en sak jag alltid velat göra och nu ska jag kämpa på hur jobbigt det än är och verkligen försöka bli så duktig som jag bara hinner på den tiden jag är där. Ska bli så kul men jag är livrädd haha, jag som aldrig har bott själv eller något, och knappt rider nu. Jag har en känsla av att första tiden kommer vara utmattande och jag kommer nog längta hem rejält, framförallt till Pontus, Loo och föräldrarna mina. Min kropp kommer nog värka som bara den, men det ska bli spännande att se om det syns stor skillnad på mig när jag kommer hem! Förväntar mig nästan det så jag måste nog se till att inte äta så mycket onyttigt så jag inte blir superbesviken ;)

Just nu kämpar jag emot impulserna att tokshoppa ridkläder... Vill så gärna ha ett till par Cavalleria Toscana byxor eller Pikeur, och gärna en fleece/funktionströja från Pikeur också.. Och ett par långa chaps, och ett par nya ridskor och korta chaps, osv osv.. Att vara en märkesnörd i kombination med hästar är inte bra ;);)

Ca 5-6 år mellan bilderna och en två decimeter högre ponny..

major throwback

Lag, 2009 om jag inte minns fel

Ridläger 2007 och min första placering

Alltså herregud vad liten jag var! Ponnyn till höger, Mindy, är 117cm hög!?

Har verkligen alltid älskat detta liv<3

mårten, identitetskris & inspo

Idag har varit en najs dag. Endast en lektion, för på förmiddagen var vi på Nolia-mässan, med massa högskolor, universitet och allmän inspo.

På mässan hade de olika föreläsare, och en av dom var Mårten Nylén (aka Biggest loser-Mårten, ninja-Mårten, PT-Mårten). Han pratade om sitt liv och hur han hade en identitetskris från ungefär 15-18 års ålder. Och alltså jag har nu insett varför jag periodvis har mått dåligt under mina tonår. Att tvingas "ge upp" (mer eller mindre) det jag vill ägna mitt liv åt gjorde att jag inte hade en aning om vem jag var. Jag hade ju levt mitt liv i stallet och utanför stallet var jag känd som "hästen" eller "hästtjejen". Jag hade aldrig spenderat mina kvällar och dagar stillasittandes hemma, dom hade jag spenderat i stallet, varje ledig minut. Inte så konstigt att jag inte riktigt visste vem jag var. Eller ja, vet, jag vet inte riktigt vem jag är. Jag har varit så fast i att vara ledsen över att jag inte har någon egen häst eller egen satsning att jag inte ens har ansträngt mig för att hålla ihop den stressig härvan som ska föreställa mitt liv. Men Mårten pratade om att det inte är så att man ska hitta sig själv, utan att man ska skapa sig själv. Det låter så klyschigt, men dom orden träffade mig rätt i magen alltså.

Nu ska jag skapa mig själv. Nu ska jag sluta må dåligt över att säga att jag inte hinner hoppa på onsdagar, jag ska sluta skämmas över att jag inte har tid med ridningen. Jag ska sluta tycka att jag själv är sämst på allt, jag ska ta studenten och skapa mitt eget drömliv. Det må ta år och dar, men fan, då får det väl göra det då. Så länge jag tar tag i det och jobbar mig framåt.

Jag har så många framtidsdrömmar som inte riktigt hänger ihop, det krånglar till allt lite. Alla börjar med att jobba med hästar, helst utomlands, spara ihop lite pengar, resa till Australien, plugga till läkare och gärna någon termin utomlands, men samtidigt vill jag ju kunna få tävla och rida massvis - så jag vet inte hur jag ska få det att gå ihop. Men mmm, framtiden är spännande...

Den absolut högsta drömmen vore att hitta någon duktig tränare/hästmänniska som vill satsa på mig, och hjälpa mig att använda all den kapaciteten jag besitter. Jag vet inte själv hur mycket kapacitet det är, men jag vill pusha mig själv till gränsen och se hur långt jag kan ta mig. Att få hjälp av den här coachen och få rida och tävla hästar åt andra under några år, bli så bra jag bara kan. Sedan skapa mitt vuxna drömliv efter det...

 

att sakna en allra bästa vän

Först av allt vill jag säga att jag med detta inlägg inte menar att mina vänner inte räcker till, eller att jag inte har någon bästa vän. Jag har världens finaste vänner, och jag har så många bästa vänner att jag verkligen kan skatta mig lyckligt lottad! Detta är alltså inget klagomål på dom, så innan ni läser, försök tänka själva vad jag menar, för vi har nog alla haft en sån vän jag pratar om.

Jag saknar en bästa vän. Eller kanske tiden till att umgås med en. Jag saknar att umgås i princip varje dag, prata varje dag, att kunna dela med sig av det mörkaste och det gladaste i livet. Som sagt, missförstå mig inte, jag har otroliga bästa vänner. Jag har bara ingen som är min bästa vän. Jag vet att det är lite tabu att säga så, men alla har vi väl ändå känt det? Lite "avundsjuka" eller "utanförskap" när man märker att ens bästa vän har en till lika bra vän? Trots att det varken är något att känna sig avundsjuk på eller utanför av, så känner man ofta så i sådana situationer. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker inte egentligen att det är fel att känna så. Det är något alldeles speciellt att ha den där vännen som man umgås med nästintill varje lediga dag och som man alltid har kontakt med. Som talar om allt innan man hör det från någon annan. Som alltid inkluderar en i alla planer och som alltid försöker sitt bästa med att förstå en. Som hör av sig och frågar hur man mår. Som kan komma hem till en för att lägga sig och sova och som man inte behöver prata med. Som man skrattar, gråter och bråkar med. Som man umgås med så mycket att det är som att ha en syster.

I perioder har jag haft den här vänskapen. Man kan inte säga "den här vännen", för jag har dessa fantastiska brudar kvar i mitt liv, och vi är fortfarande lika bra vänner, men just nu har jag inte den här vänskapen med någon. Jag kan inte skylla på något annat än mig själv, för jag har helt enkelt ingen tid till att umgås så mycket. Jag har själv valt att skaffa pojkvän (vilket jag så klart inte ångrar), och med tanke på att jag bor i Ånge mestadels av min tid så krånglar det till allt. Det gör att jag gärna umgås med min pappa när jag väl är hemma i Bräcke. Jag har själv valt att gå natur. Ett val som jag inte heller ångrar, men som också gör det svårare. Jag har gjort bort mig, för jag har inte vårdat mina relationer med mina kompisar tillräckligt mycket, och det ångrar jag. Självklart har jag fortfarande kvar mina underbara tjejer, men inte lika nära som vi hade kunnat vara. Så förlåt, jag ångrar mig väldigt mycket. Jag har alltid sagt att jag inte ska försumma mina vänner när jag skaffar pojkvän, men det har jag omedvetet gjort, och jag är väldigt ledsen för det

Jag vet inte riktigt, egentligen är det nog den där vänskapen jag saknar, för jag har så bra vänner

(Återigen, jag har fantastiska vänner, jag har bästa vänner, och jag har vänner som jag pratar med om allt. Jag skyller bara på mig själv, så missförstå  mig inte)

 

mitt utbytesår blir inte av

Hej bloggen. Jag antar att rubriken gör att alla som läser detta sitter med ett stort frågetecken. Varför??

Jo, det är så att jag själv, tillsammans med råd från en läkare och några andra tog beslutet att inte åka på mitt utbytesår. Här har ni anledningarna!

  1. Den första anledningen är försäkring. Enligt en läkare jag var till i veckan trodde han att det kunde bli lite problem om min rygg börjar krångla minsta lilla i USA då han trodde att försäkringsbolaget säkerligen kommer säga "du visste ju om din skada när du åkte". Det skulle kunna bli en jobbig historia.
  2. Jag har ont. Nu kommer det kanske bara vara i någon vecka, men det räcker för att få mig att inte sätta mig på ett flygplan. Kan knappt sova på grund av den där rackarns ryggen, och det gör mig till en zombie på dagarna - och det vore inte heller särskilt kul att inleda året med att sova bort allt. Jag har ju fått en kotkompression (vet inte om jag skrev det) och för att den fullständigt ska läka skulle det förmodligen ta 8-12 veckor enligt en läkare, och enligt en annan kunde man ha problem i ytterligare tre månader efter det (och så klart resten av livet vid smällar, stötar och vissa saker). Jag skulle inte kunna börja i någon sport på en gång vilket jag gärna ville, och jag vet inte hur det såg ut, men har i alla fall hört att det är svårt att få en plats i efterhand.
  3. Jag blev skraj helt enkelt. Jag trodde för det första att Pontus och Mattias hade dött, och sen var själva upplevelsen sjukt omskakande. Att vakna av att ryckas fram och tillbaka, hänga upp och ner, höga smällar och tvärstopp blandat med lukten av bensin, känslan av att slå näsan och ljudet av mitt egna helt hysteriska skrik var chockerande, minst sagt. Jag blir stressad av minsta lilla när jag åker bil, får lite ångest när jag känner bensinlukten, jag blir fruktansvärt orolig när någon av mina nära och kära åker bil själv och jag är allmänt orolig. Det och att sätta sig på ett flygplan tvärs över atlanten ensam skulle inte bli någon bra kombo, tyvärr. Visst skulle jag få skinn på näsan som vissa har försökt peppa mig med, men det skulle inte vara en rolig inledning på vad som egentligen skulle vara det bästa året i mitt liv och jag antar att jag inte är tuff nog för det helt enkelt.

Jag har försökt vänt på alla sidor i detta och har för att få en objektiv bedömning till och med faktiskt pratat med en kurator.

Självklart känns det jättetråkigt, det gör det verkligen. Det har varit en dröm väldigt länge och allting var fixat, men som sagt så vill jag att mitt år utomlands ska bli det bästa i mitt liv på alla sätt och vis. Det skulle det säkerligen kunna bli nu också, men jag är helt enkelt inte tuff nog för att bara bita ihop angående det här och ta mitt pick och pack för att kämpa mig igenom början på något som ändå skulle blivit den största utmaningen i mitt liv.Och jo - jag kommer ångra det här beslutet SJÄLVKLART, men det är inte konstigt alls. Speciellt inte när min värdfamilj är den underbaraste jag kan tänka mig - men jag ska definitivt hälsa på dom istället.

Hoppas ni förstår, och snälla, inga idiotiska kommentarer om att jag var för feg eller att jag gör det för att jag är så kär i min pojkvän. Jag gör det för min egen skull, ingen annans, och jag har redan börjat fundera på vad för resa jag ska göra istället. För bo utomlands - det ska jag definitivt göra en period i mitt unga liv.

If you are reading this Bill and Kerri - thank you so much for wanting me to be a part of your amazing family. I will for sure visit you as soon as possible, that is a promise! I'm sure we would have had the best year together and I'm so sorry that I'm not able to come.

Tack och hej, och ni utbytisar som läser detta får mer än gärna länka er blogg i kommentarsfältet så jag kan följa er på era underbara år!!!

ef education i organisationsdjungeln

När jag bestämde mig för att faktiskt åka till USA valde jag mellan EF och Explorius, mest för att det är dom två jag har hört mycket om. Jag ville åka med Rotary för att få bo i flera olika familjer,  men min familj var inte så sugen på en annan utbytesstudent och STS hade jag helt enkelt inte så stor koll på. Det kan ju vara rena rama djungeln det där med att välja, så jag tänkte ta upp varför jag valde EF och vad jag tycker om dom än så länge, ifall någon blivande utbytis skulle behöva lite tips.

 

Jag velade som sagt mellan EF och Explorius, men till slut föll valet ändå på EF. delvis för att dom helt enkelt var dom som kontaktade mig snabbast och bokade intervju osv. Jag tyckte att både EF och Explorius lät bra, med flygbiljetter inräknade, förberedelsedagar i New York som ingick och massa sånt bra. Explorius är dock inte samma organisation i USA utan dom har samarbetspartners där, vilket jag har hört kan vara negativt om det blir något problem och den organisationen inte är till stöd och Explorius då kan inte verkligen inte göra något för att det står utanför deras makt. Självklart beror det på vilken din amerikanska organisation är, men jag läste lite om det och blev för nojig helt enkelt. EF är samma organisation, alltså EF sverige och EF USA vilket känns skönt då jag har en känsla av att dom har väldigt bra kommunikation.

Alltså valde jag EF för att:

  • Det är samma organisation hela vägen
  • Bra service
  • Väldigt personliga
  • Allt som ingick, så som dagarna i New York och flygbiljetter, samt det smidiga med deras ERIKA-försäkring

Om ni har läst mitt tidigare inlägg kanske ni vet att jag är lite nere över min placering då jag inte har skrivit något annat än hur mycket jag vill bort från Sverige och ändå lyckas få en placering där klimatet är väldigt likt Sveriges, plus att jag tyckte EF var otydliga angående delstatsval. Detta var för att jag inte någonstans kunde läsa att det kunde bli för sent för att göra det valet, och ingen sa någonting under min intervju och så vidare. Sen stod det i mina papper jag fick hem att man skulle fylla i blanketten som kom med, men jag hade inte fått någon och mailade därför och frågade. Då fick jag svar om att det egentligen var för sent (i februari) och att dom ändå skulle försöka och höra av sig igen vilket jag blev otroligt tacksam över. Sen hörde jag inget mer, mailade en gång till och fick inget svar - och dum som jag är tänkte jag aldrig ens tanken att det inte skulle funka utan förväntade mig liksom att det hade gått bra. Sen när dom berättade om min placering mailade jag för att få peppning angående den, och sen fick jag frågan om jag ens hade meddelat om delstatsval innan sista april, så då blev jag sjukt ledsen om det till och med visade sig att dom hade kunnat leta i en hel månad.. Missförstånd från båda håll tror jag. Men jag måste säga att EF verkligen gör allt för sina studenter, även för mig som måste vara den krångligaste någonsin, för jag fick mail häromdagen och jag ska få göra mitt delstatsval nu. Placeringen i Idaho var inte ens bekräftad än, så dom hade meddelat USA att jag verkligen ville få en chans i dom stater jag önskat. Jag förstår att flera kommer tycka att det är väldigt ytligt och fjantigt, för att värdfamiljen är det viktigaste, men jag vill leva min dröm. Om jag nu inte hamnar där ändå så tolkar jag det som att det inte var meningen helt enkelt! 

 

Otroligt tacksam för bästa EF's service, jag valde helt klart rätt organisation. Jag rekommenderar er starkt att fundera på EF när ni sitter där i djungeln och försöker välja!

lördag 9/5

Hallå hallå bloggen. Igår hade jag endast en lektion på ca 45 minuter och kunde därför vara hemma i Ånge redan vid tjugo i elva - skööönt. När jag kom hem ringde jag till Malin på EF, och jag tänkte dra lite snabbt varför då jag tänkte att den här bloggen ska kunna vara till hjälp för kommande utbytesstudenter, så jag tänker vara väldigt ärlig med precis allt!

Jag känner mig lite osäker på min placering, i och med att jag nästan var säker på att mitt delstatsval hade gått igenom när jag inte fick svar på mitt mejl till EF angående det, så därför är jag lite besviken.. Det är säkert så att jag kommer få det bästa utbytesåret någonsin ändå - men jag kan inte hjälpa att känna mig lite nere nu när den största glädjen och chocken har lagt sig. Jag ville ju verkligen hamna på ett ställe så OLIKT Sverige som möjligt, där det är varmt och skönt så jag slipper få min "vinterdepp-period", för jag vet hur mycket jag kommer känna att jag lika gärna skulle kunna vara hemma när det blir kallt och vinter liksom. Så är ju så klart inte fallet, jag är ju fortfarande på en galet annorlunda upplevelse, men jag kan inte hjälpa dom här tankarna.

Jag skrev i alla fall till Malin på EF (och jag måste säga att jag är väldigt glad att jag valde EF för dom är så himla personliga och stöttande!!!) för lite peppning så hon hade ringt när jag satt på tåget, men då hade ju inte jag någon täckning. När jag ringde upp försökte hon peppa mig och för en stund under samtalet och tills kvällen kom igår kändes det bra igen, men nu är jag återigen lite nere. Jag fick dock reda på lite mer vilket var väldigt kul - jag ska bo i en stor stad, och skolan jag ska gå på har ungefär 1500 elever! Det känns kul, strre chans att jag hittar folk som matchar mig själv bra när det finns många att välja mellan ;)

Ska verkligen försöka peppa upp mig själv, för Idaho är en vacker stat - bara långt ifrån det jag hade i mina drömmar. Lite jobbigt att ge upp det här med ett varmt ställe faktiskt - det var ju trots allt en enorm del av själva drömmen.

han & jag, precis som det ska vara

Nu tänker jag skriva ett inlägg till er framtida utbytesstudenter, och alla andra som är nyfikna och även till er som gärna vill nosa i mitt och Pontus förhållande så klart - varsågod!! Nä, men allvarligt, detta är framförallt till blivande utbytisar. Jag har ju så klart inte åkt än, så att kalla mig utbytesstudent redan nu är väl dumt. MEN jag är en blivande utbytesstudent, och jag vet att det definitivt kommer att finnas fler i samma situation därute framöver. Jag hade gärna tagit stöd av att se att någon känner likadant.

 

Själva tanken på att du ska åka ifrån den man älskar mer än allt i 10/11 månader är alltid svårt. För mig dock var det absolut jobbigaste att såra honom. Även om han försöker stötta mig till sitt fullaste så vet jag hur mycket det tar emot. Jag kan själv inte föreställa mig om han kom till mig  och sa att han ville lämna mig så länge - så jag gör mitt bästa för att ha förståelse för hans känslor. Vi har pratat, pratat och pratat om det här och varje gång slutar det i tårar, men aldrig någonsin har vi bråkat om det. Vi vet helt enkelt att jag tyvärr kommer att skylla på honom om jag inte åker = vårt förhållande kommer aldrig att hålla. Det blir det bästa.

Jag har bollat detta fram och tillbaka med vuxna, vänner och föräldrar (och Pontus så klart) och jag har kommit fram till en sak, eller ja jag visste det redan, så jag har konstaterat att för att man ska må bra i ett förhållande måste man låta varandra ta för sig i livet och man måste låta varandra leva livet som man själv vill. Låt säga att det håller resten av livet, du sitter där medelålders och ångrar dig av hela ditt hjärta, eller kanske var det du som hindrade din partner från att åka och har din partners ångest på ditt samvete - hur skulle det kännas?

Jag vet ju absolut inte hur ni andra är men jag vill tro att är det meningen så är det fan det också. Om du åker nu och det håller, då var det meningen! Håller det inte kanske det inte var din rätta, eller kanske inte just då i alla fall.

 

Jag tänker vara ärlig och tala om att det inte är lätt. Det tär på förhållandet och det är mycket sad feelings, och det är inte ett dugg konstigt. För min del så känner jag mig ändå lugn, det finns bara en enda sak som oroar mig så mycket att jag har börjat fått magproblem, och det är hur Pontus ska må. Jag kommer ha så mycket roligt och nytt att göra där medan han får stanna i samma gamla vardag, minus mig. Hade det varit jag hade jag fallit huvudstupa ner i ett djupt hål och inte kunnat ta mig upp förrän han kom hem igen. Det känns inte bra, det känns inte bra för fem öre att lämna honom till det, det gör mig helt ärligt panikslagen.. Han är ju mitt allt, och det är JAG som sårar honom så där. Det gör så fruktansvärt ont att det inte går att beskriva med ord. Men, jag tänker så här: det kommer inte hålla om jag inte åker, så var är det bättre alternativet? Att jag inte åker, vi gör slut och båda blir förstörda eller att vi längtar ihjäl oss efter varandra i 11 månader och sedan lever vidare? Aldrig mer Pontus eller 11 månader utan honom? Svaret är uppenbart.

Detta är vad jag försöker intala mig, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är rätt val. Sanningen är att endast framtiden kan visa det, men jag tänker kämpa röven av mig, för han är den jag vill vara med resten av livet.

i want money, power and glory

Jag har lite problem så här i vintermörkret med att hitta min motivation. DET TAR ALDRIG SLUT PÅ PLUGG. Det är ingen överdrift, det är bara plugg, plugg, plugg som gäller hela dagarna. På skolan, helst på tåget, direkt när jag kommer hem, ja hela tiden egentligen. Jag får ont i magen av att gå och lägga mig vid halv tio för att få 7&1/2 timmes sömn när jag vet att jag borde sitta vaken längre för att plugga mer. Det känns helt sjukt att ändå ha fixat det så bra som jag har gjort med pendlingen och allt. Det är jag väldigt glad över, och nästan lite stolt, för det är fan inte lätt alltså. Jag har inte A i alla ämnen, men just NU ser det inte heller ut som att jag har något C i tvåan. Och det var ju mitt mål med detta år, än så länge så kravlar jag mig framåt med armarna uppkavlade och en hel del tvivel, men jag gör det. Jag måste släppa den biten som säger "jag orkar inte" för det är den som ställer till det. Men just nu är det så jäkla svårt. Jag svarade på ungefär 20 frågor igår och skrev lite mer än 800 ord. 20/61 frågor plus att vi har ety A4 papper med keyterms att definera. Och övningar i boken. Jag får så ont i magen hahaha. Fysikprovet vi har nästa vecka är jag inte heller riktigt redo för.. Det känns svinsvårt att välja vad jag ska plugga på, men jag tror att jag ska fokusera på biologin idag och försöka göra så många frågor jag bara kan så dom blir klar! Sen allra helst börja på keyterms också, så att jag kan fokusera mycket på fysiken imorgon och göra klart övningsprovet och repetera på dom delar jag tyckte var lite extra svåra. Sen både biologi och fysik på söndag och på måndag endast biologi! På måndag ska jag nog höra med min gamla NO-lärare om han kan förklara lite saker för mig på svenska, typ dom grejer jag verkligen inte hänger med på haha.. Han är duktig på att få mig att förstå och jag behöver verkligen det just nu om jag ska få ett B eller A på det här provet. Nu har jag gjort en plan som jag ska hålla mig till här och det kändes otroligt skönt att få det klart för mig. Bloggen är så himla bra för mig ibland när jag kan kasta ur mig mina tankar och funderingar och sedan se det hela lite klarare än innan. För den stackarn som läser det är det nog inte klarare än innan eftersom det inte går att dela in texten i stycken när man skriver på telefonen.. Ni får stå ut med en vägg av text ;) puss!

FEEL GOOD

Måste få tipsa er om den här helt amazing "feel good" låten. I alla lägen blir man bara så glad och mysig av den, utan att den är så där jobbigt och överdrivet upptempo.

The light of a thousand stars

Åhh alltså är det bara jag som har en klump i magen just nu när jag ser på semifinalen i junior-VM? Jag hoppas att Sverige kan klämma in tre mål på tolv minuter, men det känns alldeles för svårt just nu.. Hoppas för spelarnas skull, dom är värd det enligt mig :). Annars då? Med risk för att låta grinig så ligger jag här i soffan med mensvärk som en gnu och är proppmätt eftersom jag har hetsätit allt från ost och kex till b&j. Inte bra Jennie. Känner mig ändå rätt nöjd med dagen efter att ha fått undan både engelska "grammar check" uppgifter och lite kemi, och det är väl alltid skönt att få undan lite plugg? Det dämpar min "ångest" jag har haft under hela lovet, så det är skönt även fast det känns såååå segt när man sitter där med näsan i boken. (JAAAA SVERIGE GJORDE MÅÅÅL). Har även hunnit med att kolla tre avsnitt Grey's vilket också är skönt då jag har haft typ mest ångest över att jag inte har sett något sånt på hela lovet...;) Nu måste jag hänga med i hockeyn, bilden är från en mysig kväll i åkersjön! bye!

Upp