eedstroms

Kategori: Innan USA

mitt utbytesår blir inte av

Hej bloggen. Jag antar att rubriken gör att alla som läser detta sitter med ett stort frågetecken. Varför??

Jo, det är så att jag själv, tillsammans med råd från en läkare och några andra tog beslutet att inte åka på mitt utbytesår. Här har ni anledningarna!

  1. Den första anledningen är försäkring. Enligt en läkare jag var till i veckan trodde han att det kunde bli lite problem om min rygg börjar krångla minsta lilla i USA då han trodde att försäkringsbolaget säkerligen kommer säga "du visste ju om din skada när du åkte". Det skulle kunna bli en jobbig historia.
  2. Jag har ont. Nu kommer det kanske bara vara i någon vecka, men det räcker för att få mig att inte sätta mig på ett flygplan. Kan knappt sova på grund av den där rackarns ryggen, och det gör mig till en zombie på dagarna - och det vore inte heller särskilt kul att inleda året med att sova bort allt. Jag har ju fått en kotkompression (vet inte om jag skrev det) och för att den fullständigt ska läka skulle det förmodligen ta 8-12 veckor enligt en läkare, och enligt en annan kunde man ha problem i ytterligare tre månader efter det (och så klart resten av livet vid smällar, stötar och vissa saker). Jag skulle inte kunna börja i någon sport på en gång vilket jag gärna ville, och jag vet inte hur det såg ut, men har i alla fall hört att det är svårt att få en plats i efterhand.
  3. Jag blev skraj helt enkelt. Jag trodde för det första att Pontus och Mattias hade dött, och sen var själva upplevelsen sjukt omskakande. Att vakna av att ryckas fram och tillbaka, hänga upp och ner, höga smällar och tvärstopp blandat med lukten av bensin, känslan av att slå näsan och ljudet av mitt egna helt hysteriska skrik var chockerande, minst sagt. Jag blir stressad av minsta lilla när jag åker bil, får lite ångest när jag känner bensinlukten, jag blir fruktansvärt orolig när någon av mina nära och kära åker bil själv och jag är allmänt orolig. Det och att sätta sig på ett flygplan tvärs över atlanten ensam skulle inte bli någon bra kombo, tyvärr. Visst skulle jag få skinn på näsan som vissa har försökt peppa mig med, men det skulle inte vara en rolig inledning på vad som egentligen skulle vara det bästa året i mitt liv och jag antar att jag inte är tuff nog för det helt enkelt.

Jag har försökt vänt på alla sidor i detta och har för att få en objektiv bedömning till och med faktiskt pratat med en kurator.

Självklart känns det jättetråkigt, det gör det verkligen. Det har varit en dröm väldigt länge och allting var fixat, men som sagt så vill jag att mitt år utomlands ska bli det bästa i mitt liv på alla sätt och vis. Det skulle det säkerligen kunna bli nu också, men jag är helt enkelt inte tuff nog för att bara bita ihop angående det här och ta mitt pick och pack för att kämpa mig igenom början på något som ändå skulle blivit den största utmaningen i mitt liv.Och jo - jag kommer ångra det här beslutet SJÄLVKLART, men det är inte konstigt alls. Speciellt inte när min värdfamilj är den underbaraste jag kan tänka mig - men jag ska definitivt hälsa på dom istället.

Hoppas ni förstår, och snälla, inga idiotiska kommentarer om att jag var för feg eller att jag gör det för att jag är så kär i min pojkvän. Jag gör det för min egen skull, ingen annans, och jag har redan börjat fundera på vad för resa jag ska göra istället. För bo utomlands - det ska jag definitivt göra en period i mitt unga liv.

If you are reading this Bill and Kerri - thank you so much for wanting me to be a part of your amazing family. I will for sure visit you as soon as possible, that is a promise! I'm sure we would have had the best year together and I'm so sorry that I'm not able to come.

Tack och hej, och ni utbytisar som läser detta får mer än gärna länka er blogg i kommentarsfältet så jag kan följa er på era underbara år!!!

ef education i organisationsdjungeln

När jag bestämde mig för att faktiskt åka till USA valde jag mellan EF och Explorius, mest för att det är dom två jag har hört mycket om. Jag ville åka med Rotary för att få bo i flera olika familjer,  men min familj var inte så sugen på en annan utbytesstudent och STS hade jag helt enkelt inte så stor koll på. Det kan ju vara rena rama djungeln det där med att välja, så jag tänkte ta upp varför jag valde EF och vad jag tycker om dom än så länge, ifall någon blivande utbytis skulle behöva lite tips.

 

Jag velade som sagt mellan EF och Explorius, men till slut föll valet ändå på EF. delvis för att dom helt enkelt var dom som kontaktade mig snabbast och bokade intervju osv. Jag tyckte att både EF och Explorius lät bra, med flygbiljetter inräknade, förberedelsedagar i New York som ingick och massa sånt bra. Explorius är dock inte samma organisation i USA utan dom har samarbetspartners där, vilket jag har hört kan vara negativt om det blir något problem och den organisationen inte är till stöd och Explorius då kan inte verkligen inte göra något för att det står utanför deras makt. Självklart beror det på vilken din amerikanska organisation är, men jag läste lite om det och blev för nojig helt enkelt. EF är samma organisation, alltså EF sverige och EF USA vilket känns skönt då jag har en känsla av att dom har väldigt bra kommunikation.

Alltså valde jag EF för att:

  • Det är samma organisation hela vägen
  • Bra service
  • Väldigt personliga
  • Allt som ingick, så som dagarna i New York och flygbiljetter, samt det smidiga med deras ERIKA-försäkring

Om ni har läst mitt tidigare inlägg kanske ni vet att jag är lite nere över min placering då jag inte har skrivit något annat än hur mycket jag vill bort från Sverige och ändå lyckas få en placering där klimatet är väldigt likt Sveriges, plus att jag tyckte EF var otydliga angående delstatsval. Detta var för att jag inte någonstans kunde läsa att det kunde bli för sent för att göra det valet, och ingen sa någonting under min intervju och så vidare. Sen stod det i mina papper jag fick hem att man skulle fylla i blanketten som kom med, men jag hade inte fått någon och mailade därför och frågade. Då fick jag svar om att det egentligen var för sent (i februari) och att dom ändå skulle försöka och höra av sig igen vilket jag blev otroligt tacksam över. Sen hörde jag inget mer, mailade en gång till och fick inget svar - och dum som jag är tänkte jag aldrig ens tanken att det inte skulle funka utan förväntade mig liksom att det hade gått bra. Sen när dom berättade om min placering mailade jag för att få peppning angående den, och sen fick jag frågan om jag ens hade meddelat om delstatsval innan sista april, så då blev jag sjukt ledsen om det till och med visade sig att dom hade kunnat leta i en hel månad.. Missförstånd från båda håll tror jag. Men jag måste säga att EF verkligen gör allt för sina studenter, även för mig som måste vara den krångligaste någonsin, för jag fick mail häromdagen och jag ska få göra mitt delstatsval nu. Placeringen i Idaho var inte ens bekräftad än, så dom hade meddelat USA att jag verkligen ville få en chans i dom stater jag önskat. Jag förstår att flera kommer tycka att det är väldigt ytligt och fjantigt, för att värdfamiljen är det viktigaste, men jag vill leva min dröm. Om jag nu inte hamnar där ändå så tolkar jag det som att det inte var meningen helt enkelt! 

 

Otroligt tacksam för bästa EF's service, jag valde helt klart rätt organisation. Jag rekommenderar er starkt att fundera på EF när ni sitter där i djungeln och försöker välja!

lördag 9/5

Hallå hallå bloggen. Igår hade jag endast en lektion på ca 45 minuter och kunde därför vara hemma i Ånge redan vid tjugo i elva - skööönt. När jag kom hem ringde jag till Malin på EF, och jag tänkte dra lite snabbt varför då jag tänkte att den här bloggen ska kunna vara till hjälp för kommande utbytesstudenter, så jag tänker vara väldigt ärlig med precis allt!

Jag känner mig lite osäker på min placering, i och med att jag nästan var säker på att mitt delstatsval hade gått igenom när jag inte fick svar på mitt mejl till EF angående det, så därför är jag lite besviken.. Det är säkert så att jag kommer få det bästa utbytesåret någonsin ändå - men jag kan inte hjälpa att känna mig lite nere nu när den största glädjen och chocken har lagt sig. Jag ville ju verkligen hamna på ett ställe så OLIKT Sverige som möjligt, där det är varmt och skönt så jag slipper få min "vinterdepp-period", för jag vet hur mycket jag kommer känna att jag lika gärna skulle kunna vara hemma när det blir kallt och vinter liksom. Så är ju så klart inte fallet, jag är ju fortfarande på en galet annorlunda upplevelse, men jag kan inte hjälpa dom här tankarna.

Jag skrev i alla fall till Malin på EF (och jag måste säga att jag är väldigt glad att jag valde EF för dom är så himla personliga och stöttande!!!) för lite peppning så hon hade ringt när jag satt på tåget, men då hade ju inte jag någon täckning. När jag ringde upp försökte hon peppa mig och för en stund under samtalet och tills kvällen kom igår kändes det bra igen, men nu är jag återigen lite nere. Jag fick dock reda på lite mer vilket var väldigt kul - jag ska bo i en stor stad, och skolan jag ska gå på har ungefär 1500 elever! Det känns kul, strre chans att jag hittar folk som matchar mig själv bra när det finns många att välja mellan ;)

Ska verkligen försöka peppa upp mig själv, för Idaho är en vacker stat - bara långt ifrån det jag hade i mina drömmar. Lite jobbigt att ge upp det här med ett varmt ställe faktiskt - det var ju trots allt en enorm del av själva drömmen.

pappersarbete, visumansökning osv

Alltså gosh - jag fick mina visumpapper för nån vecka sen och har gjort lite då och då sen dess. Nu idag satte jag mig med papperna och tänkte göra klart, men alltså herregud.. Hur många frågor som helst i princip (som jag är klar med!!) men nu måste jag dessutom gå till en proffesionell fotograf för att få ett foto på mitt ansikte i en viss storlek och format både utskrivet för att ha med på ambassaden första juni samt ett digitalt att ha till ansökan via internet. Hittills har jag fyllt i så otroligt mycket papparsarbete att jag inte riktigt kan räkna haha.

Tänkte dra några tips som jag har kommit fram till hittils med hela ansökningsprocessen!

Tips

  • Läs igenom allt pappersarbete du får så du vet vad du behöver och fixa det innan du börjar fylla i massa!!
  • Ha en liten notebook och skriv ner sånt du måste fixa/behöver göra/komma ihåg
  • Skaffa en pärm att sätta in alla papper i - ordning och reda är guld
  • Sätt igång så fort du kan, skjut inte upp något!
  • Boka läkartid så fort du kan, det är väldigt bra att ha den gjord i tid ifall något blir fel/du missar något och därför måste boka en ny tid
  • Skaffa en svart bläckpenna - hehe

Det var väl det jag har kommit fram till än så länge! Fyller nog på detta inlägget eftersom :)

 

han & jag, precis som det ska vara

Nu tänker jag skriva ett inlägg till er framtida utbytesstudenter, och alla andra som är nyfikna och även till er som gärna vill nosa i mitt och Pontus förhållande så klart - varsågod!! Nä, men allvarligt, detta är framförallt till blivande utbytisar. Jag har ju så klart inte åkt än, så att kalla mig utbytesstudent redan nu är väl dumt. MEN jag är en blivande utbytesstudent, och jag vet att det definitivt kommer att finnas fler i samma situation därute framöver. Jag hade gärna tagit stöd av att se att någon känner likadant.

 

Själva tanken på att du ska åka ifrån den man älskar mer än allt i 10/11 månader är alltid svårt. För mig dock var det absolut jobbigaste att såra honom. Även om han försöker stötta mig till sitt fullaste så vet jag hur mycket det tar emot. Jag kan själv inte föreställa mig om han kom till mig  och sa att han ville lämna mig så länge - så jag gör mitt bästa för att ha förståelse för hans känslor. Vi har pratat, pratat och pratat om det här och varje gång slutar det i tårar, men aldrig någonsin har vi bråkat om det. Vi vet helt enkelt att jag tyvärr kommer att skylla på honom om jag inte åker = vårt förhållande kommer aldrig att hålla. Det blir det bästa.

Jag har bollat detta fram och tillbaka med vuxna, vänner och föräldrar (och Pontus så klart) och jag har kommit fram till en sak, eller ja jag visste det redan, så jag har konstaterat att för att man ska må bra i ett förhållande måste man låta varandra ta för sig i livet och man måste låta varandra leva livet som man själv vill. Låt säga att det håller resten av livet, du sitter där medelålders och ångrar dig av hela ditt hjärta, eller kanske var det du som hindrade din partner från att åka och har din partners ångest på ditt samvete - hur skulle det kännas?

Jag vet ju absolut inte hur ni andra är men jag vill tro att är det meningen så är det fan det också. Om du åker nu och det håller, då var det meningen! Håller det inte kanske det inte var din rätta, eller kanske inte just då i alla fall.

 

Jag tänker vara ärlig och tala om att det inte är lätt. Det tär på förhållandet och det är mycket sad feelings, och det är inte ett dugg konstigt. För min del så känner jag mig ändå lugn, det finns bara en enda sak som oroar mig så mycket att jag har börjat fått magproblem, och det är hur Pontus ska må. Jag kommer ha så mycket roligt och nytt att göra där medan han får stanna i samma gamla vardag, minus mig. Hade det varit jag hade jag fallit huvudstupa ner i ett djupt hål och inte kunnat ta mig upp förrän han kom hem igen. Det känns inte bra, det känns inte bra för fem öre att lämna honom till det, det gör mig helt ärligt panikslagen.. Han är ju mitt allt, och det är JAG som sårar honom så där. Det gör så fruktansvärt ont att det inte går att beskriva med ord. Men, jag tänker så här: det kommer inte hålla om jag inte åker, så var är det bättre alternativet? Att jag inte åker, vi gör slut och båda blir förstörda eller att vi längtar ihjäl oss efter varandra i 11 månader och sedan lever vidare? Aldrig mer Pontus eller 11 månader utan honom? Svaret är uppenbart.

Detta är vad jag försöker intala mig, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är rätt val. Sanningen är att endast framtiden kan visa det, men jag tänker kämpa röven av mig, för han är den jag vill vara med resten av livet.

nightmare

Haha åh, eftersom att jag läste massa hemska utbyteshistorier hade jag så klart världens jobbigaste dröm inatt. En ren mardröm, och det skrämde mig, så nu kanske jag inte kommer fantisera lika mycket längre... ;) Jag hade i alla fall inte fått någon värdfamilj innan jag åkte och skulle därför bo i en tillfällig familj. Den här familjen var hemsk, och jag fick flytta runt i typ tre olika familjer innan dom slutligen hittade en riktig efter en månad, och trots att den familjen var riktigt bra var det jättejobbigt för jag började i skolan en månad efter alla andra och fick det riktigt kämpigt med att hitta vänner... Herregud, så får det verkligen inte bli, men det var en bra dröm på ett sätt för den tog ner mig på marken igen efter att ha svävat på mina rosa moln liiite för länge!
Idag är det lördag och jag & Pont ska på hockeygala i Bräcke så jag får ha finkläder på mig!! Klippte också av mig massvis med hår igår som ni kan se på bilden, känns så jäkla kort men det är ju iaf fräscht. Nu ska jag ta hand om mitt hår som om det vore det viktigaste i mitt liv så har jag förhoppningsvis lite längd i det om några (läs: många) månader. Vi hörs senare!!
Och tack så himla mycket Maria för den fina kommentaren, det kändes skönt att höra!

önskar, hoppas, längtar

Jag är inne i en period just där allt jag kan tänka på är mitt utbytesår. Nu kommer vissa säga "ah men alltså Jennie det gör du alltid!" men nej, det är mer än vanligt nu.. Igår sträckläste jag igenom alla inlägg på en tjejs blogg som åkte 13-14, och det gjorde jag med en annan häromdagen också. Jag är fan besatt och jag fantiserar mer  än vad som är okej, för jag vill inte ha några förhoppningar alls. Jag kämpar emot alla dessa förhoppningar men just nu är det kämpigt med den delen faktiskt.. ;) Försöker intala mig själv om att det går bra att fantisera & dagdrömma så länge jag är medveten om att det är just drömmar, plus att jag faktiskt googlar på hemska utbytesår för att intala mig själv om att det inte alltid blir bra, haha! Jag är inte säker på att det är just det här, men jag tror att den här perioden då utbytet är allt man kan & vill tänka på, prata om & stöka på med kallas utbytesmania.

JAG LÄNGTAR IHJÄL MIG MEN VILL INTE LÄMNA PONTUS I 11 MÅNADER - GÅR DET ENS?

Kan inte riktigt föreställa mig känslan när det står EF på skärmen till telefonen och dom säger att jag har fått en värdfamilj, jag kommer inte veta vart jag ska ta vägen!

Nu ska jag googla skräckhistorier för att försöka lugna ner mig lite.. See yaaa!

 

 

som en stucken gris

..känner jag mig just nu. Att åka på ett utbytesår är inte bara att packa väskan och fara, det är en rejäl mängd med pappersarbete och grejer som ska fixas. Jag har idag varit på en läkarundersökning som i princip var över på tio minuter. Läkaren kollade halsen, öronen, lyssnade på andning och hjärtat , klämde på magen, kollade på mina handleder (där blev jag riktigt brydd faktiskt men det var för att se om jag hade skurit mig) och ställde lite frågor, sen var det klart. Man måste även ta väldigt många vaccin för att åka till USA (eller ja alla ställen antar jag) och dom enda som jag inte hade tagit var mot hjärnhinneinflammation och TBC. Så jag fick (trots förkylningen wohoo) ta vaccinet mot hjärnhinneinflammationen och ett test för TBC. Han la in något typ i huden och det blev som ett litet mygbett/blåsa eller något och det sveeed jättemycket. Nu är det bara en liten prick som är inringad med bläckpenna så att dom hittar igen det på onsdag när jag förmodligen ska ta vaccinet! Jag som är livrädd för sprutor skötte mig galant förförsta gången i mitt liv (!!!!!) och blev knappt rädd. Lite småsnurrig och pirrig i magen men inte mer än så, är riktigt stolt

Nu ska sjuklingen kika på ett avsnitt av Grey´s anatomy, har gjort ett försök på att plugga men det går fan inte, noll motivation och ingen ork alls så jag ger upp på det. Ska gå och kika på Team Bräckes avslutningstävling som jag så passande blev sjuk till, men men, heja kan man ju i alla fall!! See yaaa

är du taggad nu då?

(Publicerar detta på en gång då det skrevs förra veckan)

Dags för nästa steg i processen... Redan vid tre på dagen efter min intervju ringde en EF-tjej och frågade mig hur intervjun hade gått. Så här lät samtalet!

EF: Heej Jennie, hur kändes intervjun igår??

J: Det kändes jättebra gjorde det, fick svar på all frågor osv! 

EF: Men gud så bra, känns allt bra nu då? Inge fler frågor, du vet hur det går till och så?

J: Ja, jag mailar väl om jag kommer på något senare :)

EF: Är du taggad på att åka nu?

J: ja det är jag verkligen!!

EF: Vad bra, för vi har kikat igenom din ansökan och allt ser jättebra ut,vi vill väldigt gärna ha med dig på vårt utbytesprogram! 

Jag skojar om jag säger att jag hade förväntat mig det där, gud så chockad jag blev!! Skakade i hela kroppen och var så klart tvungen att berätta för mina vänner och så. Dom sa att det kunde ta en vecka eller så, och så ringer dom dagen efter, haha, jag blev så brydd men samtidigt otroligt glad. Det var nu det började kännas som på riktigt, finaste Karro började gråta och det gjorde jag med. Det gick faktiskt upp för mig att jag ska lämna mina vänner, min familj och framför allt min älskade pojkvän i 11 mnader. Herregud,vad har jag gett mig in på liksom?? Nej, men det kändes otroligt bra, samtidigt som det var extremt läskigt.

take a leap of faith, but be sure to jump with both of your feet

Detta inlägg är skrivet innan jag publicerar det.

När verkligheten kommer ikapp känns allt bara knasigt. Jag är livrädd, astaggad, svinledsen, och väldigt nervös på samma gång. Jag är livrädd för att jag, lilla jag, ska göra det. Jag är astaggad för att det kommer bli grymt. Jag är svinledsen för att det kommer vara det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv på grund av att jag är kärast i världen i min underbara pojkvän, och jag ska bo utan honom i ett år. Jag är väldigt nervös för att jag åker till USA i 11 månader, och jag åker i Augusti. Jag gör det.

Jag hade min intervju med EF via skype idag (en vecka sedan), det gick hur bra som helst. Först pratade vi i typ 35 minuter om "dom tre benen" som jag kommer att stå på i USA, vilka är skolan, familjen och fritiden. Tjejen pratade på och jag, mamma och pappa ställde frågor om vi hade några. Efter det gick jag in på mitt rum och pratade lite engelska. Det var också plättlätt, typ "do you think it will be hard to spend a year abroad and why?" "how would you feel if your hostfamily wanted you to go to church one time per week?" och så vidare. Det gick jättebra och tjejen sa att jag inte skulle ha några problem alls! Efter det gick jag till mamma och pappa igen och vi pratade lite om hur det går till nu efter intervjun, och jag ska nu sammanställa min ansökan och ett brev så fort som möjligt så att jag kan få ett antagningsbesked.

Det kommer komma fler inlägg om vad som händer sen, för det vet inte ens jag just nu när jag skriver!

Hoppas ni vill följa mig på mitt utbytesår, och feel free att ställa frågor! 

Upp