eedstroms

att sakna en allra bästa vän

Först av allt vill jag säga att jag med detta inlägg inte menar att mina vänner inte räcker till, eller att jag inte har någon bästa vän. Jag har världens finaste vänner, och jag har så många bästa vänner att jag verkligen kan skatta mig lyckligt lottad! Detta är alltså inget klagomål på dom, så innan ni läser, försök tänka själva vad jag menar, för vi har nog alla haft en sån vän jag pratar om.

Jag saknar en bästa vän. Eller kanske tiden till att umgås med en. Jag saknar att umgås i princip varje dag, prata varje dag, att kunna dela med sig av det mörkaste och det gladaste i livet. Som sagt, missförstå mig inte, jag har otroliga bästa vänner. Jag har bara ingen som är min bästa vän. Jag vet att det är lite tabu att säga så, men alla har vi väl ändå känt det? Lite "avundsjuka" eller "utanförskap" när man märker att ens bästa vän har en till lika bra vän? Trots att det varken är något att känna sig avundsjuk på eller utanför av, så känner man ofta så i sådana situationer. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker inte egentligen att det är fel att känna så. Det är något alldeles speciellt att ha den där vännen som man umgås med nästintill varje lediga dag och som man alltid har kontakt med. Som talar om allt innan man hör det från någon annan. Som alltid inkluderar en i alla planer och som alltid försöker sitt bästa med att förstå en. Som hör av sig och frågar hur man mår. Som kan komma hem till en för att lägga sig och sova och som man inte behöver prata med. Som man skrattar, gråter och bråkar med. Som man umgås med så mycket att det är som att ha en syster.

I perioder har jag haft den här vänskapen. Man kan inte säga "den här vännen", för jag har dessa fantastiska brudar kvar i mitt liv, och vi är fortfarande lika bra vänner, men just nu har jag inte den här vänskapen med någon. Jag kan inte skylla på något annat än mig själv, för jag har helt enkelt ingen tid till att umgås så mycket. Jag har själv valt att skaffa pojkvän (vilket jag så klart inte ångrar), och med tanke på att jag bor i Ånge mestadels av min tid så krånglar det till allt. Det gör att jag gärna umgås med min pappa när jag väl är hemma i Bräcke. Jag har själv valt att gå natur. Ett val som jag inte heller ångrar, men som också gör det svårare. Jag har gjort bort mig, för jag har inte vårdat mina relationer med mina kompisar tillräckligt mycket, och det ångrar jag. Självklart har jag fortfarande kvar mina underbara tjejer, men inte lika nära som vi hade kunnat vara. Så förlåt, jag ångrar mig väldigt mycket. Jag har alltid sagt att jag inte ska försumma mina vänner när jag skaffar pojkvän, men det har jag omedvetet gjort, och jag är väldigt ledsen för det

Jag vet inte riktigt, egentligen är det nog den där vänskapen jag saknar, för jag har så bra vänner

(Återigen, jag har fantastiska vänner, jag har bästa vänner, och jag har vänner som jag pratar med om allt. Jag skyller bara på mig själv, så missförstå  mig inte)

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas