eedstroms

han & jag, precis som det ska vara

Nu tänker jag skriva ett inlägg till er framtida utbytesstudenter, och alla andra som är nyfikna och även till er som gärna vill nosa i mitt och Pontus förhållande så klart - varsågod!! Nä, men allvarligt, detta är framförallt till blivande utbytisar. Jag har ju så klart inte åkt än, så att kalla mig utbytesstudent redan nu är väl dumt. MEN jag är en blivande utbytesstudent, och jag vet att det definitivt kommer att finnas fler i samma situation därute framöver. Jag hade gärna tagit stöd av att se att någon känner likadant.

 

Själva tanken på att du ska åka ifrån den man älskar mer än allt i 10/11 månader är alltid svårt. För mig dock var det absolut jobbigaste att såra honom. Även om han försöker stötta mig till sitt fullaste så vet jag hur mycket det tar emot. Jag kan själv inte föreställa mig om han kom till mig  och sa att han ville lämna mig så länge - så jag gör mitt bästa för att ha förståelse för hans känslor. Vi har pratat, pratat och pratat om det här och varje gång slutar det i tårar, men aldrig någonsin har vi bråkat om det. Vi vet helt enkelt att jag tyvärr kommer att skylla på honom om jag inte åker = vårt förhållande kommer aldrig att hålla. Det blir det bästa.

Jag har bollat detta fram och tillbaka med vuxna, vänner och föräldrar (och Pontus så klart) och jag har kommit fram till en sak, eller ja jag visste det redan, så jag har konstaterat att för att man ska må bra i ett förhållande måste man låta varandra ta för sig i livet och man måste låta varandra leva livet som man själv vill. Låt säga att det håller resten av livet, du sitter där medelålders och ångrar dig av hela ditt hjärta, eller kanske var det du som hindrade din partner från att åka och har din partners ångest på ditt samvete - hur skulle det kännas?

Jag vet ju absolut inte hur ni andra är men jag vill tro att är det meningen så är det fan det också. Om du åker nu och det håller, då var det meningen! Håller det inte kanske det inte var din rätta, eller kanske inte just då i alla fall.

 

Jag tänker vara ärlig och tala om att det inte är lätt. Det tär på förhållandet och det är mycket sad feelings, och det är inte ett dugg konstigt. För min del så känner jag mig ändå lugn, det finns bara en enda sak som oroar mig så mycket att jag har börjat fått magproblem, och det är hur Pontus ska må. Jag kommer ha så mycket roligt och nytt att göra där medan han får stanna i samma gamla vardag, minus mig. Hade det varit jag hade jag fallit huvudstupa ner i ett djupt hål och inte kunnat ta mig upp förrän han kom hem igen. Det känns inte bra, det känns inte bra för fem öre att lämna honom till det, det gör mig helt ärligt panikslagen.. Han är ju mitt allt, och det är JAG som sårar honom så där. Det gör så fruktansvärt ont att det inte går att beskriva med ord. Men, jag tänker så här: det kommer inte hålla om jag inte åker, så var är det bättre alternativet? Att jag inte åker, vi gör slut och båda blir förstörda eller att vi längtar ihjäl oss efter varandra i 11 månader och sedan lever vidare? Aldrig mer Pontus eller 11 månader utan honom? Svaret är uppenbart.

Detta är vad jag försöker intala mig, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är rätt val. Sanningen är att endast framtiden kan visa det, men jag tänker kämpa röven av mig, för han är den jag vill vara med resten av livet.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas