eedstroms

mitt utbytesår blir inte av

Hej bloggen. Jag antar att rubriken gör att alla som läser detta sitter med ett stort frågetecken. Varför??

Jo, det är så att jag själv, tillsammans med råd från en läkare och några andra tog beslutet att inte åka på mitt utbytesår. Här har ni anledningarna!

  1. Den första anledningen är försäkring. Enligt en läkare jag var till i veckan trodde han att det kunde bli lite problem om min rygg börjar krångla minsta lilla i USA då han trodde att försäkringsbolaget säkerligen kommer säga "du visste ju om din skada när du åkte". Det skulle kunna bli en jobbig historia.
  2. Jag har ont. Nu kommer det kanske bara vara i någon vecka, men det räcker för att få mig att inte sätta mig på ett flygplan. Kan knappt sova på grund av den där rackarns ryggen, och det gör mig till en zombie på dagarna - och det vore inte heller särskilt kul att inleda året med att sova bort allt. Jag har ju fått en kotkompression (vet inte om jag skrev det) och för att den fullständigt ska läka skulle det förmodligen ta 8-12 veckor enligt en läkare, och enligt en annan kunde man ha problem i ytterligare tre månader efter det (och så klart resten av livet vid smällar, stötar och vissa saker). Jag skulle inte kunna börja i någon sport på en gång vilket jag gärna ville, och jag vet inte hur det såg ut, men har i alla fall hört att det är svårt att få en plats i efterhand.
  3. Jag blev skraj helt enkelt. Jag trodde för det första att Pontus och Mattias hade dött, och sen var själva upplevelsen sjukt omskakande. Att vakna av att ryckas fram och tillbaka, hänga upp och ner, höga smällar och tvärstopp blandat med lukten av bensin, känslan av att slå näsan och ljudet av mitt egna helt hysteriska skrik var chockerande, minst sagt. Jag blir stressad av minsta lilla när jag åker bil, får lite ångest när jag känner bensinlukten, jag blir fruktansvärt orolig när någon av mina nära och kära åker bil själv och jag är allmänt orolig. Det och att sätta sig på ett flygplan tvärs över atlanten ensam skulle inte bli någon bra kombo, tyvärr. Visst skulle jag få skinn på näsan som vissa har försökt peppa mig med, men det skulle inte vara en rolig inledning på vad som egentligen skulle vara det bästa året i mitt liv och jag antar att jag inte är tuff nog för det helt enkelt.

Jag har försökt vänt på alla sidor i detta och har för att få en objektiv bedömning till och med faktiskt pratat med en kurator.

Självklart känns det jättetråkigt, det gör det verkligen. Det har varit en dröm väldigt länge och allting var fixat, men som sagt så vill jag att mitt år utomlands ska bli det bästa i mitt liv på alla sätt och vis. Det skulle det säkerligen kunna bli nu också, men jag är helt enkelt inte tuff nog för att bara bita ihop angående det här och ta mitt pick och pack för att kämpa mig igenom början på något som ändå skulle blivit den största utmaningen i mitt liv.Och jo - jag kommer ångra det här beslutet SJÄLVKLART, men det är inte konstigt alls. Speciellt inte när min värdfamilj är den underbaraste jag kan tänka mig - men jag ska definitivt hälsa på dom istället.

Hoppas ni förstår, och snälla, inga idiotiska kommentarer om att jag var för feg eller att jag gör det för att jag är så kär i min pojkvän. Jag gör det för min egen skull, ingen annans, och jag har redan börjat fundera på vad för resa jag ska göra istället. För bo utomlands - det ska jag definitivt göra en period i mitt unga liv.

If you are reading this Bill and Kerri - thank you so much for wanting me to be a part of your amazing family. I will for sure visit you as soon as possible, that is a promise! I'm sure we would have had the best year together and I'm so sorry that I'm not able to come.

Tack och hej, och ni utbytisar som läser detta får mer än gärna länka er blogg i kommentarsfältet så jag kan följa er på era underbara år!!!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas