eedstroms

take a leap of faith, but be sure to jump with both of your feet

Detta inlägg är skrivet innan jag publicerar det.

När verkligheten kommer ikapp känns allt bara knasigt. Jag är livrädd, astaggad, svinledsen, och väldigt nervös på samma gång. Jag är livrädd för att jag, lilla jag, ska göra det. Jag är astaggad för att det kommer bli grymt. Jag är svinledsen för att det kommer vara det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv på grund av att jag är kärast i världen i min underbara pojkvän, och jag ska bo utan honom i ett år. Jag är väldigt nervös för att jag åker till USA i 11 månader, och jag åker i Augusti. Jag gör det.

Jag hade min intervju med EF via skype idag (en vecka sedan), det gick hur bra som helst. Först pratade vi i typ 35 minuter om "dom tre benen" som jag kommer att stå på i USA, vilka är skolan, familjen och fritiden. Tjejen pratade på och jag, mamma och pappa ställde frågor om vi hade några. Efter det gick jag in på mitt rum och pratade lite engelska. Det var också plättlätt, typ "do you think it will be hard to spend a year abroad and why?" "how would you feel if your hostfamily wanted you to go to church one time per week?" och så vidare. Det gick jättebra och tjejen sa att jag inte skulle ha några problem alls! Efter det gick jag till mamma och pappa igen och vi pratade lite om hur det går till nu efter intervjun, och jag ska nu sammanställa min ansökan och ett brev så fort som möjligt så att jag kan få ett antagningsbesked.

Det kommer komma fler inlägg om vad som händer sen, för det vet inte ens jag just nu när jag skriver!

Hoppas ni vill följa mig på mitt utbytesår, och feel free att ställa frågor! 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas