eedstroms

När allt dras upp till ytan

Idag skulle vara en bra dag. En dag då jag klippte mig, red Sessan och sedan pluggade hela kvällen. Skulle vara effektiv och känna mig riktigt slut i skallen och vara väldigt nöjd när jag var klar. Skulle känna att jag hatar skolan men att jag  är stolt över hur jag klarar av den. Så blev det inte. Istället kom alla känslor till ytan samtidigt och jag ligger i sängen och kämpar för att återfå lite motivation. En motivation som jag vet sviker mig idag.

Jag skulle inte ligga i min säng idag och känna mig misslyckad, känna att min känsla blir bortkastad. Att all den tid jag har lagt ner på hästar är helt i onödan, jag kommer ju ändå aldrig någonstans. Jag har alltid velat vara bäst, så länge jag kan minnas har jag velat vara den som är grym och har grymt fina hästar. Som glänser på banan och som ett team plockar hem vinster. Den tjejen, det skulle vara jag. När jag fick Tess kände jag att det faktiskt kunde hända. Jag kunde åtminstone bli en del av ponnyeliten. Men nu sitter jag här, 17 år gammal och har ångest över min ålder. Jag har ångest över att jag aldrig blev bra, jag har ångest över att jag, 17 år, sitter här utan häst och måste plugga. Detta är inte livet jag vill leva. Livet jag vill leva är livet jag hade när jag och Tess var ett team. Och vet ni vad? Det suger. Det suger att ha drömmar. Jag drömmer om att få åka till USA, jag drömmer om att bli läkare och jag drömmer om att lyckas bli bra. Drömmar suger. Drömmar krossar en, drömmar gör en ledsen och besviken. I alla fall mina. Jag kommer förmodligen inte lyckas ta mig till USA och jag kommer inte lyckas bli bra heller. Hur ska man bli det när man inte har någon häst? Och utan att vara glad har jag ingen motivation till skolan, och har inte jag någon motivation får inte heller jag bra betyg. Får man inte bra betyg blir man inte läkare.

 

Men mest av allt har jag ångest över att jag vill så dumma saker. Vem fan bryr sig om man inte är riktigt duktig på att rida, det är ju kul ändå? Men vem bryr sig om man inte kan åka på ett utbytesår, USA finns ju kvar? Jo, jag bryr mig. Så jävla hårt bryr jag mig..

Självklart, det kan hända mirakel och någon av mina drömmar kan gå i uppfyllelse. Just idag, när motivationen och orken sviker så känns det hopplöst.

 

Det är vem jag är och det har det varit så himla länge

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas